Sagan om trosorna och äkta män eller All work and no play makes Lina galet uttråkad.


img_4112

”Mamma, vad älskar du mest, oss eller din dator?” Barnens fråga var tack och lov lättbesvarad – de var ju inte där, i det lilla rummet fyra våningar upp med en hiss som någon spytt i. Varuhus omklädd i heltäckningsmatta i en stad där varannan människa är svart och det är fint och vackert och som det ska vara. För med storslagna byggnader i karg nationalromantik gapande tomma som i gäckande norrländska deckare behöver Hela Sverige Tänka Om.

Men det är ju inte vad den här lilla berättelsen är om. Den är istället svaret på frågan var Romanceförfattaren skaffar inspiration. På en öde kaj i ett bistert snart avlövat Härnösand såklart, 4.35 på morgonen, medan luttrade brandmän makligt klättrade ur sina bilar! Där stod mörkklädda män med dyster uppsyn, i randiga tröjor och Bruce Springsteenjeans. Lite snopen såg han allt ut, mannen som checkat in före mig men som fått rum utan dusch. Han ville nog ha dusch, men inte betala för den förrän imorgon. Nu kom han ut genom de trasiga glasdörrarna nästan sist av alla, rullande sin kabinväska som om han tänkte att ska det brinna och jag ändå inte kommer få duscha kan jag fanimej dra redan nu.

Och så var det vi, fyra kvinnor i olika stadier av klädsel. Är det här bilden av svenska hotellnätter i mindre städer, tänkte jag och såg hur en man närmade sig den huttrande kvinnan intill entrén, som stod hon och rökte. Med bara ben på nakna fötter och i nattlinne svart som mitt och natten visade han på sin bil. Kanske ville hon värma sig där tills faran var över, eller hotellet åtminstone började räkna in sina gäster. Jag tror han var en gentleman. En äkta AlfaBetahanne av samma sort som den amerikanske man som bjöd min vän och samtalspartner på kvällens Romancesamtal på bibblan, litteraturlektor och Romancespecialist från Linnéuniversitetet Maria Nilsson, sin jacka. Maria kom ut i nattlinne, kvinnan intill mig hade pyjamasbyxor, rejäl jacka, grova kängor men saknade sin arbetskamrat. Jag hade storstadsryggsäck i skinn med dator, mobil, alla laddare, räddningskit med SSRI-preparat och ADHD-tämjare, självlysande Where my witches at?-nattlinne så här i snara Halloweentider och Dr Martenskängor.

Och trosor. För när brandlarmet gick förstod jag först ingenting. Sen fattade jag lite mer, försökte ringa receptionen på en sån där rumstelefon som ingen längre använder, kollade ut i korridoren och gick för att kissa. När kisset aldrig ville sluta kom jag på att det kanske var allvar. Ströp strålen och stack, men datorsladden fastnade i dörren. Should I stay or should I go? De bistra männen hade börjat röra sig i korridoren, förbi bortåt trappan, medan jag låg på golvet och slet i min sladd. För på frågan vad jag älskar mest kommer tydligen datorn i alla fall före mig själv. Så jag fick låsa upp, och kom på trosorna. Eftersom man inte får sova i trosor slet jag åt mig ett par ur resväskan, krängde dem över kängorna och kom ihåg att ta trappan, den där de bistra männen vandrade neråt. Så kom de då, de makliga brandmännen, vi stod kvar en stund och såg bort mot Lidlskylten som lös upp älven, sen vinkade någon in oss.

The rest is history, eller med Maria Nilssons ord när vi i morse möttes i receptionen, om de två artiga männen som hjälpte kvinnor i nöd. ”Det var som taget ur en äkta Romance!”

Japp.

Hejhej från Just Another Romance Queen på glamvift i landet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton − fem =