Författarintervju

Författarintervju om kärlek, egenmakt, sex och konsten att vara modig:

Vad är romance?

Romance är kärlekshistorier och litteratur för en klok och smart läsekrets som redan vet allt om diskbänksrealism.

Har romance ett kodord?

JA, egenmakt! Egenmakt kommer ur engelskans empowerment och betyder ökad självkänsla och tilltro till den egna förmågan. Egenmakt är upplevelsen av att vara den som bestämmer vad som sker i ens eget liv.

Vad kännetecknar romance?

  • En romanceberättelse kännetecknas av stora känslor i ett brett spann: längtan, förtvivlan, hopp, kamp, överlevnad, övertygelse och mod är blott några exempel på var berättelsen karaktärer upplever.
  • Lyckliga slut. Det lyckliga slutet är kärleksparets (och läsarens belöning) för den känslomässiga berg och dalbana och stora prövning deras kärlek genomgått. Paret har testats och förtjänar sitt HAE = Happily Ever After.
  • Det finns verkligen all slags romance: sjukhusromance, historisk, paranormal, HBTQI, zombie, erotisk, nutida, heteronormativ – som är vad jag skriver. Dvs kärlek mellan kvinna och man, helt enkelt för att jag är en kvinna som gillar män, och kan det bäst. Samtidigt strävar jag hela tiden efter att skriva ur ett mångfaldsperspektiv utan att göra skillnad på människor av olika etnicitet, genus, klass, sexuell läggning, religion, ålder och funktionsvariation.
  • Den kvinnliga hjältinnan, i den mån man skriver om kvinnor, är stark och mannen, numera en AlfaBetaman, som får jobba för att få henne. Hon klarar sig egentligen bra själv, och han måste visa sig värdig henne.
  • En AlfaBetaman är är stark och modig och vacker och inkännande man på det sätt han själv väljer, eller åtminstone kämpar för rätten att vara. En AlfaBetaman är alltid ursnygg tack vare inre kvaliteter vilket naturligtivs gör honom vacker för den som älskar honom, oavsett hur han ser ut.
  • AlfaBetamannen är lojal och står upp emot orättvisor och förtryck: för sin kvinna, sina barn, sina vänner, sina djur och gamla föräldrar – och framförallt för sina känslor på ett sätt som den gamla Alfamannen inte brukade.
  • Den gamla Alfamannen hade som standard 6-8 magrutor och led ibland av en otroligt omodern faiblesse för att släpa upp kvinnor ur rännstenen och slita sönder hennes livstycke, i tron att han räddade henne, om han ens funderade på hennes funktion som människa. Till dess de han blev kär i hjältinnan, och behövde lära om och bli god för att förtjäna hennes kärlek. Ofta var det våldtäktssex mannen i början tog sig rätt till och kvinnan efterhand råkade gilla – en omskrivning för ruffigt sex. Idag vågar vi skriva om allt slags sex så länge det sker mellan ansvarsfulla vuxna som är med på det. Idag tar romance starkt avstånd för all form av förnedrings och brottsligt sex. Sex i romance handlar om kärlek och att komma den man älskar så nära det bara går.

Behövs verkligen nordisk romance? 

Japp, absolut. Även om svensk jämställdhet forfarande har en lång väg att vandra har nordiska romanceförfattare en väldig massa gratis. Runtom i samhället förvärvsarbetar mammor samtidigt som pappor är föräldralediga, i de bästa av världar turas man om att vabba (vård av barn) och kvinnliga chefer bossar över män lika lätt som det omvända. Allt författare som skriver om kvinnor med egenmakt behöver göra är att bättra på den verkligheten på ett trovärdigt sätt 😉 Skämt åsido, som författare är det mitt ansvar att inspirera läsare att låna styrka av varandra. Hjältinnorna i Stockholm romance vill föra ut nordisk egenmakt till sina medsystrar i världen, och tågar stolt på i Lisbeth Salanders upptrampade fotspår.

En litteraturvetarstudents normkritiska läsning av min Arvtagerskan, första boken i Stockholm romance, konstaterar att hjältinnan och storföretagsledaren Sofi Enhörning INTE är underordnad någon man. Hon klarar sig lika bra själv – tror hon. För hey, det här är trots allt romance och hela poängen är att allt blir väldigt mycket roligare med kärlek. Och som Anna Gavalda med tidernas mest romantiska bok redan konstaterat – Tillsammans är man mindre ensam.

Är du feminist? 

Självklart, jag är läppstiftsfeminist! Det innebär inget annat än att jag blir lika förbannad på härskartekniker och förtryck som en butch brud i kängor och hängslen, men att jag gör det i smink och höga klackar. Ibland får jag på skann för min övertygelse att män och kvinnor är olika ihopsatta – helt enkelt för att vi fyller olika funktioner vid skapelsen av barn (den biologiska meningen med våra liv). Poängen är att vi med våra olikheter är EXAKT lika viktiga oavsett genus, inte minst för barnen. Därtill struntar jag blankt i om människor är män, kvinnor, ickebinära och HBTQI – jämställdhet mellan människor är mitt mål.

Finns det ett romancemanifest?

Jag har i alla fall börjat skriva på ett, alla är välkomna att fylla på:

  • Litteratur behöver inte vara sann för att vara trovärdig. Det viktigaste är att jag som författare, i ett gyllene-triangelsamarbete med förläggare och redaktör tror på mina karaktärer och min historia. Enbart då får jag det fina förtroendet att bli läst.
  • Vi måste sluta prata om tantsnusk!!! I varenda intervju eller artikel vi som romanceförfattare och läsare tvingas tjata om den gamla urtråkiga fördomen befäster vi det gamla tantsnusksnacket från 80-talet! Let’s face it, Joan Collins Hollywoodfruar var ganska tråkig, men den öppnade en massa dörrar.
  • Romance är en frizon, en egen kvinnovärld där, för att fritt citera Simona Ahrnstedt ”kvinnor slipper våldtas, lemlästas, korsfästas, brännas på bål eller finna sin lycka i armarna på en man i varenda bok”. Välkomna in, alla som är vidsynta, mångfaldiga, oliktänkande eller helt enkelt önskar hjälp till självhjälp. Egenmakt är ordet!
  • För massor av fega män och rädda kvinnor är allt kvinnligt skamligt, men det struntar romancevärlden i. Vi skriver och läser det vi gillar, för oss, om oss.
  • Vi som skriver är inga våp. Vi kanske skriver heteronormativt om heta kyssar på en julpyntad stadsgata i softat snöfall, för det är ju vad romance handlar om – men det innebär INTE att vi är dumma i huvudet.

Berätta om Arvtagerskan, vad handlar den om?

Förbjuden kärlek på jobbet. Makt, sex, tillit, mod. Eh, jag är usel på att pitcha handling, läs den istället.

Berätta om Storstadskärlek, vad handlar den om?

OMG, jag blev så kär i min AlfaBetaman – den internationella investmentbankiren George Dunkel att jag nästan glömde bort att beskriva hans drömkvinna, begravningsentreprenören Fia Frid från Målnekulla, medeltidsstaden vid Mälarens strand. Eller drömkvinna, en av dem. Som äkta romantiker orienterar jag efter devisen ”förlorar du en står dig tusen åter”. Fia Frid och George Dunkel möts när George kommer till Fias begravningsbyrå Finna Frid för att begrava sin älskade Lydia Söderberg, hans fru.

Men varför skriver du om sorg och begravningsbranschen? Är inte det urtrist och jättedeppigt?

När en kompis till mig blev stormkär mitt i djupaste sorg blev jag nyfiken på hur känslor kan pendla från just nattsvart förtvivlan till galnaste lycka – i en och samma rörelse. Så undrade jag hur den hemkära Fia som hatar storstaden ska våga älska George som enbart under tvång vågar återbesöka sina plågsamma barndomsminnens småstadsgator. Dessutom är galghumor lite av mitt livselixir, så nä, det är jättekul.

Vilken blir den tredje boken i serien Stockholm romance och hänger böckerna ihop?

Under arbetsnamnet Emmas Torn skriver jag om den kaxiga stockholmstjejen Emma Tornspira, sanningssägare och bästa kompis till Arvtagerskan Sofi Enhörning. Den rika överklasstjejen har varit överallt, sett massor, fattar direkt men grunnar ständigt på hur man kan bygga en bättre värld som tar tillvara på allas förmågor utifrån varje enskild människas egna förutsättningar. På Facebook bygger hon med hjälp av kvinnligt nätverkande ett torn av kunskap, och klättrar själv till toppen när en nätjätte bjuder en miljard för sajten. Med fingertoppskänsla för mänskligt beteende och en genuin blick för nätverkande blir prislappen på vad som egentligen är Emmas digitala telefonbok den högsta någonsin. Problemet är bara att hon tvingas samarbete med Magnus Hökstrand, den dryga marknadsföringsguru och anknytningsfientliga player som hon svurit att aldrig mer träffa. Första gången de sågs var på en bolagsstämma i Sofi Enhörnings Firman, och självklart har de bästa sexet och blir jättekära. Mot alla odds, naturligtvis. Så ja, Arvtagerskan och Emmas Torn hänger ihop, medan den andra boken i serien – Storstadskärlek – är fristående.

Är det alltså alltid en ny hjältinna, och kärlekspar i varje bok, eller kan Sofi, Fia och Emma dyka upp i fler böcker?

Lyckliga slut är heligt för romance. I och med det är hjältar och hjältinnor så att säga förbrukade när de väl har funnit sin själsfrände och haft sin egen passionshistoria. Tyvärr. Moderna hjältar och hjältinnor kan mycket väl ha varit gifta, legat runt som galningar, varit drottningbi i ett harem eller nunna, men när de väl blivit kära i sin AlfaBetahanne upphör den tillvaron – för evigt! Men eftersom alla vet vilken separationsångest man får efter att ha läst ut en bok, bokstaveras lösningen vänner. Eller kollegor, släktingar och andra till de karaktärer man lärt känna och älska i en bok. Med lite tur får just de en egen bok, som just Sofi Enhörnings kompis Emma Tornspira. Emma Tornspira är för ball för att enbart spela en biroll i Sofis bok, hon krävde en egen!

Måste det vara så mycket sex i romance?

Romance handlar egentligen inte om sex, utan om kärlek. Rent dramaturgiskt löser en sexscen ett problem mellan kärleksparet i berättelsen, samtidigt som det skapar ett nytt och därmed driver historien vidare.

Vad är meningen med UST, unresolved sexuell tension som Romancepodden ofta pratar om och förklarar i sin poddparlör?

I romance är det författarens jobb att skapa karaktärer som hjälten/hjältinnan får ha sex med – så att läsaren blir lika lockad. Åtminstone tänker att åh, det där är så spännande och inte kan lägga ifrån sig boken. Att sträckläsa är det underbaraste som finns, och UST är en given bladvändare.

Är romanceläsaren mer intresserad av sex än andra läsare? 

Jag vet inte, men romanceläsaren har ett sexuellt mod, i det att hen vågar erkänna sin sexualitet. I både verkligheten och konsten döljs sexualitet ofta bakom ett raster av konventioner och moral, men i romance vågar man diskutera vem man är i upphetsat skick. Romanceförfattaren och romanceläsaren tycker att sexualitet är livsbejakande.

Finansromans kallar du det du skriver. Varför då? Och varför skriver du nutida storstadsromance?

Jag är uppvuxen som näringslivsbarn i en finansfamilj och har alltid gillat samtalen och adrenalinet runt stora affärer. Och så valde jag finansromans för att finansmän är heta 😉 Fast egentligen fick jag välja på att skriva nutida, historisk eller läkarromance för Harlequin. Sjukvårdsvärlden kan jag inget om, och jag har inte tid att hänga på sjukhus. Fast det förstås, min allra första bok Vildängel börjar en råkall 60-talsnatt på Södersjukhuset i Stockholm, där min morfar var despotisk överläkare. Hemma gick mormor och var en förrädiskt mild Sofiasyster,  så man ska aldrig säga aldrig!

Historisk romance tänker jag skriva snart. I mitt huvud finns serien Salong Sensuelle, först ut med Den lilla svarta. Jag har börjat researcha min egen släkts gäckande ryska historia och boken ska handla om 1910-talets Stockholm på väg mot kvinnlig rösträtt, men i skuggan av ett världskrig och oron inför nästa. Hjältinna är Rakel som får rösträtt i present på sin artonårsdag. Men medan hennes pappa vill se ljust på framtiden känner de unga hur det drar kallt i omvärlden. Men vad göra? Rakel startar en samtalssalong med enbart tre regler för sina medlemmar:

1) Klä dig i vilken färg du vill bara det är svart.

2) Säg och var precis den du är eller har lust att vara.

3) Dansa som om det inte finns en morgondag.

Hur jobbar du med research?

Jag är både en häxa och en hök. När jag drabbas av en känsla för vad jag ska skriva bombarderas jag plötsligt av tecken. Som just nu, när jag parallellt med redigering av Storstadskärlek researcher en superhemlig bok och går omkring och lyssnar på en massa faktaböcker. Plötsligt möter jag hela tiden de människor jag hör berättas om, och det på det lilla geografiska område jag tänkt att berättelsen ska utspela sig på. Det är som om jag kan springa ifrån boken det är förutbestämt att jag ska skriva, men aldrig fly 🙂 Så när jag ringat in ett intresseområde hovrar jag ett tag, likt höken, innan jag dyker. Med bytet mellan näbb och klor börjar jag skriva.

Lina Forss

Stockholm i april 2017