Guldkompassen

Storycoachen Katrin på SunnyRelations tar fram och kalibrerar min Guldkompass.

Vem är jag, vad kan jag, vad vill jag, vad är min gåva till mig själv och världen?

Svåra frågor som Katrin hjälpte mig hitta svaren på? Hur? Kolla länken, boka tid, hämta guldet. Lite magi, mycket filosofi, massa klok gumma och en hel massa kärlek och skratt.

GULDKOMPASSEN

Syfte

Jag drivs av att tänja på gränser jag själv inte riktigt ser, men anar. Som dimbankar, eller mistluren ute till havs. Lite bekymrat provokativ kan väl hända, men ändå mestadels glad vill jag utforska vad som händer om vi vrider lite på det filosofiska med att vara människa. Går det att ta det bästa med  existensen, para det med psykologin, blanda i naturvetenskaperna och toppa med sunt förnuft, fastän experterna säger att man inte får? Trots allt är ju de också bara människor.

Min gåva

Alltså är det min gåva till världen och människorna att få dem att se lite längre, aningen bredare, något högre, gärna djupare, och kanske upptäcka någon liten skärva utanför det redan kända. Som att absolut inget farligt händer om man målar alla sina

naglar i massvis av färger, eller att en gubbstrutt på bussen visar sig vara en vänlig trollkarl om du ställer dig upp för honom. Jag tänker på kvinnan på min hemväg som hoppade av cykeln, konsulterade mobilen  – och sedan gick rakt över diket och in i skogen. Vart skulle hon?

Min drivkraft

Är den kartbild jag med ett rutmönster över världen bygger åt mig själv, driven av samband och hur personer, platser och saker hänger ihop. Jag behöver se hur någon snuddar med handen vid en annans axel, som för att lägga känsla till orden ”jag förstår”. Jag vill förstå, vad som får en människa att nervöst trampa runt en krånglande kaffemaskin, medan en annan möter motstånd med en klackspark, eller en spottloska. Jag skapar system som hjälper mig att begripa människan, förkastar mallar som upphäver just samma antaganden, iordningställer små stilleben av vackra bilder och harmoniska ting för att råda ordning i kaos. Men hur menar jag egentligen, alltså vadå? Jo, till exempel filten jag köpte hem till sängen, i kaffe-med-mjölk-färg och massor av symmetriskt perfekta små perfekta rutor i väl avvägda regnbågsfärger. Den binder ihop rummet så jag kan vila ögonen, och påminner om att med en liten byggsten i taget får man till slut ihop en hel värld.

Superkrafter

Jag älskar att gå rakt på sak. Jag kan vara en mentor. Vara direkt, agera snabbt, ta fortast möjliga väg till pudelns kärna. Inte kanske den smidigaste stigen, förlåt mig för jag söker sällan den med träden som står i vägen för skogen och det rena, enkla och lösningsorienterade. Favoritcitat i sammanhanget: ”I can see clearly now the rain is gone”.

Mina kreativa uttryck

Jag drivs av att uttrycka mig kreativt, expressivt, unikt – men hujuedamej, vad betyder väl det?

Jag älskar skönhet, färg, estetik – som när alla de fantastiska löven med sina påträngande färger äntligen har fallit, och det gråbruna i det av tid väderbitna altanräcket mot vattenfärgsblå himmel går igen i de mjukt tygklädda väggarna i mitt tornrum. Då lägger sig allting på plats.

Eller i berättelser, sagor, och dramaturgi i den magiska realism som jag ständigt fnös åt. Bah, vem tror väl på sånt skit? Tills någon skrev mig på näsan att Astrid Lindgren var den mest magiska av alla realister. Ärligt, säg mig en människa som inte tror på Karlsson på taket?

Skog och hav. Fötterna i backen, förankrad i jordens inre. Sinnen som färdas på en blick med vågor över hav. Bort och hem igen. Ut och tillbaka. Som i Zumba – man får göra hur många fel man vill, för det blir ändå alltid rätt. I takt med mig själv, min egen rytm.

Lina, 22 november 2017