Mellan dröm och verklighet.

På Blå Tåget

Lunch i Uppsala, närkontakt i Alvesta, midnight in Paris?

Mannen som klev in från Perrong 19,5 vid Stockholms Central såg ut som svunna tågkonduktörer. 60-tal? Förvisso skymtade en turkos pikettröja under uniformsjackan, men ingen av konduktörerna på barndomens nattåg till Storlien eller Riksgränsen lovade någonsin att allt var möjligt. ”För här får man nämligen prata med varandra, vi har inga dödens väntrum” sa han och menade på de vanliga tågens ”tysta” vagnar. ”Och häromdagen blev en hårdrockare klädd i linne och tatueringar kär i en vacker dam med svinrygg. Och vår stammisprofessor från universitetet bästis med tjuvåkare.” Stolt sträckta han på sig och rättade till den eleganta kinakragen. ”Du skojar” sa jag och sjönk ner i förstaklassens mörkblå sammetssäten, och tänkte på passionsscenen i spanska Almodovars Julieta. Tänk att få skriva en sådan kärlekshistoria, från fönsterplatsen på ett framrusande tåg.

”Jag kommer tillbaka”, sa jag och såg på klockan. ”15.06 på måndag. Blir det livemusik då, på resan till Göteborg?”

Fast konduktören som inte var någon konduktör sken upp i ett leende. ”Inte behöver du vänta till måndag. 16.55 på söndag står en blås och slagorkester här” sa han och pekade ut på den förbirusande perrongen. ”Iförda Livgardets uniformer. Sedan är det bara att bjuda upp till dans.”

Adjö men absolut inte farväl till Blå Tåget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × tre =