”Isn’t everybody?”

Hemlösas Hotell.

…”, , sa han och ryckte knappt på de där trötta axlarna som bar på för mycket skit.

När en telefonröst  visste var jag bodde (London) och stod utanför mitt hus (ensam hemma) ringde jag till pappa*. Annars har jag inte vett att vara rädd. Men under motorvägsbroarna, viadukterna, gångtunnlarna, de nerlagda järnvägsspåren som delar stabil matrialism från social misär där jag vandrade i morse, tvekade jag en stund.

Tältläger, två stycken på en stor gymnasieskola just utanför tullarna, allmän toalett i det fria. Bilen på tvätt hos en cool kurdisk gubbe och hans charmiga stab syrianska killar och Lilla Hunden som ville gå ut. Årstavikens glittrande vatten och det sportiga Stockholm på morgonvift, eller gångtunneln med spritflaskor och sovsäckar, mot Hägersten till?

Han hade nog varit snygg en gång, innan huden blivit kritvit och ansatt av tid. Och kläderna rätt balla, långa bootcutjeansben och åskmolnsblå dunjacka till dunkla ögon. ”Kommer man till något grönområde här uppe?” frågade jag. Han svarade på franska, vi gick över till engelska. Var han en av de som sover i en uppdyrkad bil under Stockholms broar, som kom till Sverige på en våg av kärlek eller för att rytmen av det svenska musikundret kallade honom, en av de radion berättade om?

”Is it green where you came from, can I walk the dog up there?”

Munnen med vita knutor runt om drog ihop sig, han fnös men skulle nog ha lett om en enda grej fått det att verka värt det.

”Isn’t everybody green” sa han och gick vidare. För det var inte en fråga eftersom han inte funnit några svar värda namnet.

*Det fanns inte mobiltelefoner då, så vid närmare eftertanke så här 30 år senare kunde han inte ha stått utanför mitt hus. Och pappa kom förvisso och hämtade mig, men frågade med höjda ögonbryn om det kunde ha med att göra med den där snubben jag träffade på Tramp’s veckan innan. Han som bett om mitt nummer. Jaja.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × två =