”Han hade blåställ och sa att jag var fin!”

”Han hade blåställ och sa att jag var fin!”

Hela hon gnistrade och spratt som om hon lagt sådana där poppande godisar på tungan. Såna man blev turkos eller lila eller rosa av. Hon berättade så målande att jag såg hela färgfilmen framför mig. Inga filtrade gråtoner där inte:

”Där stod jag i mina gula arbetskläder och så kom han in i sina blå. Du vet blåkläder. Mitt röda hår var nytvättat och hans skägg var som salt och peppar. Han var så himla härlig, och så sa han att jag var fin. Alltså, jag rodnade som värsta solmogna tomaten. Hela veckan dök han upp och köpte kaffe. Svart ville han ha det, svart som synden, sa han. Men nästa måndag kom han inte tillbaka. Då cyklade jag ner till bygget han jobbade på. Det var härligt att komma ut, du ska se vad hösten har blivit fin! Forfarande är gräset så grönt och långt och saftigt att man får lust att tugga i sig det, och havet är så himla blått. Och träden, färgerna håller på att explodera! Gult orange rött brunt. Men han var inte kvar. Vad ville du honom, frågade någon och där stod jag stammande och försökte komma på ett skäl. Kom på ett alldeles genomskinligt, men fick iaf numret till företagets kontor. Och tag på en kvinna, jag gick in på hemsidan och valde ut den som såg frimodigast ut, som lovade att berätta för honom att han glömt något ute hos oss. Mitt telefonnummer! Jag svär på att jag gjorde hennes dag. Och igår ringde han mig, och vi har setts och ska ses igen och …”

Vad behöver du råd om? frågade jag.

Inget! utbrast hon. Ingenting alls. Jag bara kör så får vi se hur det går 💖

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 + 6 =